Efter umgänget, när barnet är utom sig: så förbereder du före och fångar upp efter

Umgänge med de biologiska föräldrarna kan gå alldeles utmärkt och ändå sluta i en kväll där allt rasar. Barnet som vinkade glatt i dörren kommer hem tyst, eller taggigt, eller klängigt på ett sätt som inte liknar hen. Klockan halv nio blir fel tandkräm en katastrof. Du står i badrummet och försöker räkna ut vad som hände under de där tre timmarna.

Det mesta du faktiskt kan påverka ligger utanför själva umgänget. Det ligger i förberedelsen före och i landningen efter.

Reaktionen är inte ett betyg på besöket

Den vanligaste feltolkningen är att läsa barnets mående efteråt som ett kvitto på hur umgänget var. Socialstyrelsens kunskapsstöd om barn i familjehems umgänge pekar åt motsatt håll: känslorna efteråt säger inte entydigt något om besökets kvalitet. Att ha haft det riktigt fint med sin förälder och sedan behöva säga hej då kan vara minst lika omvälvande som ett umgänge där barnet blev besviket. Kunskapsstödet finns samlat hos Kunskapsguiden.

Barnet bär dessutom en lojalitet du inte ska försöka lösa upp. Hen älskar sin förälder och bor hos dig. Det mesta som kan höras som kritik mot föräldern landar i barnets kropp som kritik mot barnet självt. Därför är tonen i bilen hem viktigare än nästan allt annat du gör den dagen.

Fem behov, översatta till vad du gör

Kunskapsstödet om umgänge återkommer till några områden: barnets känslor, kommunikationen kring umgänget, förberedelsen, samhörigheten med föräldrarna och omställningen mellan de två världarna. Det är skrivet för dem som planerar umgänget. Översatt till familjehemmets vardag blir det ungefär så här:

• Känslor. Räkna med att de är motstridiga. Barnet kan längta och bäva samtidigt, och behöver höra att båda får finnas utan att någon av dem ska bort.
• Kommunikation. Barnet ska veta vad som ska hända, med vem, var och hur länge. Otydlighet fylls alltid med barnets värsta gissning.
• Förberedelse. Konkret och kroppslig, inte en genomgång av känslor. Väskan, klockslaget, vem som hämtar.
• Samhörighet. Din uppgift är att göra det lätt för barnet att ha sin familj, inte att bli ett alternativ till den.
• Omställning. Barnet byter värld två gånger på en dag. Det är omställningen, inte besöket, som kostar mest energi.

Före: packa väskan tillsammans

Gör packningen till en fast ritual i stället för något som händer i sista minuten. Den gör tre saker samtidigt: den tidsätter dagen, den ger barnet något att göra med händerna, och den öppnar för frågor utan att du behöver ställa dem.

1. Packa kvällen innan, aldrig på morgonen. Morgonstress lägger sig ovanpå allt annat.
2. Låt barnet välja en sak hemifrån att ta med. Det kan vara ett gosedjur, en teckning, en bok. Den saken reser mellan världarna och säger att de inte är fiender.
3. Gå igenom dagen i klockslag. "Anna hämtar dig kvart i tio, ni är hos mormor, jag möter dig här klockan två."
4. Säg vad som händer efteråt. Att veta att det väntar pannkakor och en film hemma är för många barn den enda hållpunkt som behövs.
5. Nämn en sak barnet kan göra om det blir jobbigt. Gå på toa, ringa dig, säga att hen är trött. Barn som vet att det finns en nödutgång behöver den sällan.

Om barnet inte vill prata under packningen, packa ändå. Ritualen bär även när samtalet uteblir.

I bilen: färre frågor, mer förutsägbarhet

Bilen hem är den svåraste tio minuterna på hela dagen. Barnet är fullt av intryck, ofta trött och ibland skamset över att ha haft det roligt. Frågan "hur var det?" hamnar mitt i det.

Ställ den gärna, men bara en gång, och låt tystnaden vara ett fullgott svar. Sedan tar du över pratet med något helt konkret: vad ni ska äta, vad som hände hemma medan hen var borta, att hunden sov i soffan hela förmiddagen. Sätt på musik om det blir tungt. Ord är inte alltid vägen in.

Två saker att hålla tillbaka, även när de ligger nära till hands. Fråga inte ut barnet om föräldern, hur det såg ut hemma hos hen eller vad som sades. Och kommentera inte det barnet berättar med suckar, blickar eller ett "jaha, typiskt". Barnet kommer att läsa av dig med en precision som är lätt att underskatta, och nästa gång berättar hen mindre.

Det du kan säga är att det är okej att känna flera saker samtidigt: "Det låter som att det var fint att träffa mamma och att det var jobbigt att åka därifrån. Båda får vara sanna."

Söndagskvällen: en landningsrutin som håller

Tänk dig ett barn på åtta år som kommer hem klockan två efter tre timmars umgänge. Fram till fyra är allt lugnt. Vid halv sex vägrar hen sitta vid bordet, vid sju säger hen att du inte är hens riktiga mamma, vid åtta gråter hen i din famn och vid nio somnar hen på två minuter. Ett sådant förlopp blir betydligt mer hanterbart om kvällen är bestämd i förväg.

En landningsrutin som fungerar för många ser ut ungefär så här:

• Först en timme utan krav. Inga frågor, inga läxor, ingen städning av väskan. Barnet får ligga i soffan, spela, vara i sitt rum. Var i närheten och gör något eget i samma rum.
• Mat tidigare än vanligt. Hunger och trötthet gör allt annat värre, och ett barn som har ätit orkar bli ledsen i stället för arg.
• Kroppen före orden. Bad, en promenad, baka, pussla, köra en runda bilar på golvet. Sådant som sänker en spänd kropp gör mer nytta än det bästa samtal.
• Samma kväll varje gång. Samma mat, samma ordning, samma film om det är det som gäller. Förutsägbarhet är hela poängen.
• Räkna med att det spricker. Utbrottet vid åttatiden är inte ett tecken på att rutinen inte funkar. Det är ofta ett tecken på att barnet äntligen vågar släppa efter, hemma hos dig.

Håll kvällen kort och tidig. En umgängesdag kostar mycket energi även när den har varit bra, så räkna med att barnet kan behöva komma i säng tidigare än vanligt.

Veckan efter: svallvågorna kommer ofta sent

En del av reaktionen dyker inte upp på söndagen utan på tisdagen, i skolan, som en konflikt i matsalen eller ont i magen på morgonen. Om umgängena ligger regelbundet kan det vara värt att titta på kalendern och se om dina "värsta dagar" alltid ligger två dygn efter besöket.

Om det mönstret finns: tala om det för skolan i den mån du får och bör, i neutrala ordalag. Skolan behöver sällan veta varför. De behöver veta att onsdagar kan vara tunga och att barnet kan behöva gå ut en stund.

Håller stora reaktioner i sig över tid, eller växer de, är det inget du ska bära själv eller läsa dig ur. Ta upp det med socialsekreteraren och be om en bedömning inom vården, via BUP eller barnhälsovården beroende på barnets ålder. Vid sidan av det finns kursen Barn i kris och trauma.

När du ska höra av dig till socialsekreteraren

Umgänget planeras och beslutas av socialtjänsten, och de kan bara justera det utifrån vad de vet. Din löpande beskrivning av vardagen är en av de viktigaste källorna de har. Hör av dig utan att vänta på nästa uppföljning när:

• reaktionerna växer i styrka eller varaktighet över flera umgängen i rad
• barnet får nya symtom: sömnsvårigheter, mardrömmar, kissar på sig igen, slutar äta, drar sig undan
• barnet säger att hen inte vill åka, eller säger något om vad som hänt under umgänget som rör trygghet eller säkerhet
• praktiska saker skaver återkommande: tider som inte hålls, hämtningar som ändras samma dag, besök som ställs in
• du själv märker att du börjar bli hård i tonen kring umgängesdagarna

Det sista är ingen svaghet att rapportera. Det är ett arbetsmiljöproblem i ett uppdrag, och handledning finns till för precis det. Socialnämnden ansvarar för att familjehem får stöd och utbildning för uppdraget, vilket Socialstyrelsen beskriver i Ett hem att växa i.

Skriv ner det du ser, inte det du tror

För korta anteckningar efter varje umgänge, tre rader räcker. Datum, tid hem, vad du observerade, hur lång tid det tog innan barnet var i balans igen. "Hemma 14.10. Tyst till 16, utbrott vid 18 kring maten, somnade 19.30. Lugn på måndagen."

Håll språket vid det du faktiskt såg. Skriv inte tolkningar av föräldern och inte gissningar om vad som hänt. Dels för att du inte vet, dels för att anteckningar kan läsas av fler än du tänkt, inklusive barnet en dag. En saklig logg över några månader visar mönster som ingen kan minnas sig till, och den gör ditt samtal med socialsekreteraren betydligt kortare och mer träffsäkert.

Prova en sak till nästa umgänge: bestäm kvällen efter i förväg, samma mat och samma ordning varje gång, och berätta för barnet vad den kvällen innehåller redan när ni packar väskan. Det är en liten sak att lova, och en av få saker under den dagen som barnet kan lita på i förväg.