När barnet ljuger eller tar saker: vad beteendet berättar och hur du svarar

Barn som ljuger eller tar saker väcker något i en vuxen som är svårt att hålla stilla. Godis dyker upp i en ryggsäck, det fattas pengar i plånboken, och barnet tittar dig rakt i ögonen och säger att det inte var hen. Sedan sitter du där på kvällen och söker på nätet med en klump i magen, både över situationen och över att du behöver söka alls.

Det här är vanligt hos barn som har flyttat mycket och som har haft vuxna som inte gick att lita på. Beteendet berättar oftare något om vad barnet bär med sig än om hur du sköter ditt uppdrag.

Vad beteendet brukar handla om

Ett traumamedvetet bemötande utgår från barnets behov av trygghet, goda relationer och hjälp att hantera svåra känslor (Kunskapsguiden). Med den utgångspunkten blir beteenden som ser ut som trots i stället strategier som en gång behövdes.

Att ta mat eller saker kan vara ett sätt att säkra sig mot en brist som har varit verklig. Ett barn som har varit hungrigt i sitt förra hem slutar inte lita på att kylskåpet fylls på bara för att det har stått fullt i tre veckor. Prylar som samlas under sängen kan vara en beredskap inför nästa flytt, en flytt som barnet har varit med om förut utan förvarning.

Lögnen har ofta samma funktion. I ett hem där sanningen ledde till skäll, tystnad eller värre blir det klokt att säga det som är minst farligt just nu. Den reflexen följer med in i ditt kök även om du aldrig har höjt rösten. Ibland ljuger barnet också för att skydda dig, eller för att behålla en bild av sig själv som det är svårt att ge upp inför någon man börjar tycka om.

Förståelsen avgör vad du gör härnäst. Den tar inte bort gränsen, den bestämmer hur du sätter den.

De första minuterna

Det mesta avgörs innan du har hunnit tänka. Några saker hjälper:

1. Sänk rösten och ta ett halvt steg bakåt. Barnet läser din kropp långt innan orden landar.
2. Ställ inga frågor du redan vet svaret på. "Var det du?" tvingar fram en lögn och sedan har ni två problem.
3. Beskriv vad du ser. "Det ligger fyra chokladbitar i ytterfacket på ryggsäcken." Ingen tolkning, ingen ton.
4. Ge en väg tillbaka som inte kräver bekännelse. "Jag lägger dem på köksbänken. Vi säger inget mer om det i kväll."
5. Skjut upp samtalet till dagen efter. Ett barn i affekt kan inte resonera, och du är sällan i bästa form direkt efter upptäckten.

Kursen "Att hantera konflikter i vardagen" handlar om att möta och deeskalera konflikter, sätta trygga ramar och bevara relationen till barnet även när det blir svårt. Du hittar den bland våra kurser.

Så kan det låta när pengar försvinner

Säg att det fattas tvåhundra kronor i plånboken. Du är ganska säker på vem det var, och hen är elva år.

Den kväll du upptäcker det gör du ingenting mer än en enda mening, sagd i luften, till ingen särskild: "Det fattas tvåhundra kronor i min plånbok. Jag tänker inte gissa vem som tog dem. Jag lägger plånboken på hyllan i hallen och kollar i morgon bitti."

Rätt ofta ligger pengarna där på morgonen. Då säger du tack, och inget annat. Ingen predikan, ingen fråga om varför. Barnet har just fått veta att det går att göra fel i ditt hem och komma tillbaka från det, vilket är en större läxa än något du hade kunnat säga.

Ligger pengarna inte där tar du samtalet i en situation där ni gör något annat samtidigt: i bilen, vid diskbänken, under en promenad. Sida vid sida i stället för öga mot öga. "Pengarna kom inte tillbaka. Jag är inte arg, och du bor kvar här oavsett. Jag behöver att vi löser det. Vill du betala av på veckopengen eller hjälpa mig med garaget på lördag?"

Barnet kan svara med att neka igen. Då låter du frågan om skulden vara och går på behovet: "Om du behöver pengar för något, säg det till mig. Jag lovar att inte bli arg för att du frågar." Ganska ofta ligger det en skolsituation bakom, något som ska köpas, någon som ska blidkas, en klasskamrat som har lovat något.

Några dagar senare, när det har lagt sig, kan du be om en till sak: "Nästa gång, fråga mig först. Svaret blir ibland nej, men du får alltid fråga."

Konsekvens utan att relationen bryts

Gränsen ska finnas. Den behöver bara riktas mot saken och inte mot barnets plats i familjen.

• Håll konsekvensen kort och nära i tid. En vecka utan skärm efter en söndag är en evighet för ett barn och en evighet att upprätthålla för dig.
• Välj reparation framför straff. Betala tillbaka, laga, lämna tillbaka i affären tillsammans med dig vid din sida.
• Rör aldrig det som skapar trygghet. Godnattstunden, maten, umgänget och ditt tonläge står utanför förhandling.
• Säg det uppenbara högt, för det är inte uppenbart för barnet: "Du bor kvar här. Det här ändrar ingenting med det."
• Avsluta dagen på nytt. Ett barn som får somna i samma relation som det vaknade i lär sig att fel går att överleva.

När lögnen inte är en lögn

Ibland är det du hör inte ett medvetet påhitt. Yngre barn blandar fantasi och minne. Barn som har varit med om skrämmande saker kan ha hål i sina berättelser, eller fylla i dem med det som känns rimligt. Ett barn i stark skam kan säga nej innan hjärnan har hunnit med, och sedan sitta fast i sitt nej hela kvällen av ren självbevarelse.

Därför är det sällan värt att pressa fram en bekännelse. Du vinner inget på att bevisa att du har rätt, och barnet lär sig bara att ljuga bättre nästa gång.

Om berättelserna handlar om allvarliga saker som har hänt barnet ska du inte utreda dem själv. Skriv ner vad som sades, ordagrant om du kan, och lämna det vidare till socialtjänsten.

Gör vardagen lättare att klara

Mycket av det här löses av hur hemmet är ordnat, inte av samtal:

• Ha mat synlig och fritt tillgänglig. Fruktskål framme, en hylla i kylen som alltid är barnets. Hunger som aldrig behöver bevisas slutar vara något att gardera sig mot.
• Ge egna pengar, ett bestämt belopp på en bestämd dag. Att äga något eget minskar behovet av att ta.
• Låt barnet ha en egen låda eller ett fack som ingen annan öppnar, inte ens du.
• Lägg kontanter och värdesaker utom synhåll, odramatiskt och utan kommentar. Du tar bort en frestelse, inte en rättighet.
• Håll rutinerna extra tydliga runt umgänge, flyttar och lov. Beteendet ökar oftast när något stort är på gång.

Det du säger till socialsekreteraren

Det här är ofta det svåraste. Du vill inte svartmåla barnet, och du vill inte heller sitta ensam med något som växer.

Rapportera mönster, inte enskilda kvällar i affekt. Skriv datum, vad som hände strax före, hur du gjorde och vad som hjälpte. Använd beskrivande ord: "tog pengar ur min plånbok två gånger i september, båda gångerna helgen efter umgänge" säger mer och skadar mindre än "stjäl".

Be om det du behöver i samma andetag som du berättar. Handledning, utbildning i traumamedvetet bemötande, en kontakt med BUP eller ett tätare stöd i perioder. Socialstyrelsens grundutbildning Ett hem att växa i har avsnitt om både trauma och normbrytande beteende, och är rimlig att fråga efter om du inte har gått den.

Berätta för barnet att du tar upp det. "Jag ska säga till Karin att vi har haft några jobbiga veckor med pengar. Jag säger också att du hjälpte till i garaget." Ett barn som vet vad de vuxna säger till varandra behöver inte gissa, och det du berättar öppet blir aldrig ett svek.

När det behöver mer än ditt bemötande

Sök hjälp utanför hemmet om beteendet ökar trots att barnet har landat i vardagen, om det finns våld eller självskada, om stora mängder mat samlas undangömt, eller om skolan ser samma sak som du. Kontakta socialtjänsten och be om vägledning, och be om en BUP-kontakt när mönstret ser ut att höra ihop med ångest eller starka minnen.

Innan nästa uppföljning kan du ta fram tre tillfällen ur de senaste månaderna och skriva ner tid, plats och vad som hände timmen innan. Ta med anteckningen till handledningen. Mönstret som syns i tre rader är ofta det som ingen har sett när det bara har berättats i förbifarten.